Nyfödda händer

Nyfödda händer är fascinerande små, men ibland bara grymt och sorgligt. Den fysiska känslan av de pyttiga fingrarna i hennes hand minns hon inte alls. Men de varma vågorna av morfin och den klösande smärtan i varje liten del av det som var hon. Pojkvännens stora tårar som hon aldrig sett innan och aldrig lär se igen. Och skulden behöver hon inte erinra sig, den bor alltjämt dagsfärsk under skinnet. Dödlighet och dra åt helvete sannolikhet. Det enda hon med säkerhet kan ta fasta på är att hon var en lydig patient, hon svalde sina piller och födde en utåt sett perfekt liten pojke.

Med ojämna mellanrum snubblar hon till och kliver ner i en sörjig grop. Tappar fotfästet för en timma eller tolv. ”Kommer aldrig att kunna tråckla ihop de här sargade delarna igen”. Men det kan hon ju. Även om sömmarna är hemskt slitna här och var. Så går en vecka av kvävande ångest. Ett år av mörker. Och så snart fem år av vanligt jävla liv, med allt vad det innebär av gyttja och glitter. Stort och smått.