Josefine Helén

Snart tillbaka

Postat i Uncategorized av Josefine Helén den 28 januari 2012

Sakta, sakta börjar vingarna veckla ut sig igen. Satan alltså. Att vara sängliggande suger verkligen!

Noll ambition, inspiration, motivation. En vanlig jävla svacka i ett vanligt jävla liv. Jaja. Snart klistrar jag på mig smilet igen, det lovar jag.

Håll ut, vänner!

Längtar, mer än någonsin

Postat i Thailand av Josefine Helén den 25 januari 2012

Nyfödda händer

Postat i Texter av Josefine Helén den 24 januari 2012

Nyfödda händer är fascinerande små, men ibland bara grymt och sorgligt. Den fysiska känslan av de pyttiga fingrarna i hennes hand minns hon inte alls. Men de varma vågorna av morfin och den klösande smärtan i varje liten del av det som var hon. Pojkvännens stora tårar som hon aldrig sett innan och aldrig lär se igen. Och skulden behöver hon inte erinra sig, den bor alltjämt dagsfärsk under skinnet. Dödlighet och dra åt helvete sannolikhet. Det enda hon med säkerhet kan ta fasta på är att hon var en lydig patient, hon svalde sina piller och födde en utåt sett perfekt liten pojke.

Med ojämna mellanrum snubblar hon till och kliver ner i en sörjig grop. Tappar fotfästet för en timma eller tolv. ”Kommer aldrig att kunna tråckla ihop de här sargade delarna igen”. Men det kan hon ju. Även om sömmarna är hemskt slitna här och var. Så går en vecka av kvävande ångest. Ett år av mörker. Och så snart fem år av vanligt jävla liv, med allt vad det innebär av gyttja och glitter. Stort och smått.

Kommentering avstängd

Söndag

Postat i Uncategorized av Josefine Helén den 22 januari 2012

Dagens ungdom

Postat i Citat, Kids av Josefine Helén den 20 januari 2012

Var nere på stan en sväng innan jobbet och råkade höra en konversation som jag tycker sammanfattar vår generation ganska fint, på många olika plan. :’)

Frisör: – Hur gammal är du?
Flicka: – Jag går i femman… och jag fyller år imorgon!
Frisör: – Jaha, oj! Vad önskar du dig då?
Flicka: – En systemkamera och en iPad.
Bror: – Du vill bara ha saker som går på ström!
Flicka: (suckar och himlar med ögonen) – Eh, nej? En systemkamera går faktiskt på batterier!?
Bror: – …….alltså…….
Lillasyster (försöker avstyra bråk mellan syskonen): – Vems tur är det nu att klippa sig?
Flicka: – MEN DIN MAMMAS!!!!

Marias dikt

Postat i Inspiration, Texter av Josefine Helén den 19 januari 2012

Min vän Maria och jag är olika på många sätt, men det finns en grej som förenar oss mer än något annat. Hon är också ordkär. Skriver, skriver och skriver. Överallt och när som helst. Precis som jag. Och trots att våra uppväxter och upplevelser skiljer sig åt rejält så kan jag känna igen mig så mycket i den tjejen.

Jag har fått äran att formge omslaget till hennes diktsamling. Det kommer bli så bra. Jag har läst boken och här kommer ett litet smakprov, en dikt som hon skrev när hon var 15 år och precis blivit dumpad av killen. En av mina favoriter.

Kanske mest för att..

kanske mest för att jag vill skrika
rakt ut att du
DU DU DU
är en jävla skitstövel
som gör såhär mot mig

och kanske för att jag vill krossa
dina revben mot betongväggen
som du byggt upp mellan oss

eller kanske för att jag vill köra in dina
vackra jävla fingrar i en elektrisk pennvässare

fast kanske för att jag
vill skära sönder ditt underbara, perfekta
ansikte till ett omöjligt pussel

så att du aldrig mer
kan få någon att falla

eller kanske för att jag vill tvinga i dig alla jävla ord som du
skrev och som gjorde mig så otroligt trygg
så att ingen någonsin kan få lika ont som jag har

men kanske ännu mer för att jag vill
skära upp mina äckliga jävla handleder
för att jag återigen lät mig själv falla

och bli kär
till och med förälskad
och jag litade på dig
hör du det?
jag litade på dig

fast vi veta ju båda två att det allra mest
är för att jag skulle jag göra allt
för att få dig tillbaka

En man som inte finns

Postat i Texter av Josefine Helén den 19 januari 2012

Beskedet stack Hampus som en kniv rakt in i hjärtroten.
”Tre månader. Om du har tur.”
Orden ekade hånfullt mot honom mellan husväggarna när han gick hem samma dag, samma väg som alltid annars. Femhundra meter som just den dagen kändes tusen gånger längre.
Hampus. En man som bygger hustak, som gillar när saker ligger på sin plats och som inte har några barn än. En man som har drömmar, prestationsångest, hundratusen på sitt sparkonto och cancer i magen.
Han pressade in portkoden med darrig hand och stapplade sig upp de fem trapporna, låste upp med fel nyckel flera gånger innan han till slut hittade rätt och ramlade in i sitt hem.
En lägenhet som snart skulle tillhöra en man som inte finns.

Snubblar mot jobbet, i min snuvighet

Postat i Idiotos av Josefine Helén den 19 januari 2012

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.